Inspiration i konferensform

De senaste veckorna har jag varit på, inte mindre än, fyra konferenser (i alla fall delar av dem). De har alla varit bra och fått mig att komma igång med tankeverksamheten på olika sätt inför fortsatta intervjuer, analys och rapportskrivning. Den 12 oktober var jag i Örebro på en konferens som anordnades av Män för jämställdhet och Länsstyrelserna i Örebro och Östergötland, Maskulinitet i förändring. Under dagen diskuterades maskulinitetsskapande och normer för manlighet med fokus på våldsförebyggande arbete. Jag hann titta in en sväng på National and International Symposium in Gender Medicine den 19 oktober, som anordnades av Centrum för genusmedicin på Karolinska Institutet. Det var intressant att lyssna på Annmarie Nobelius som pratade om hur hon arbetat med att integrera genusperspektivet i medicinutbildningar i Australien och vilka strategier man måste ha för att lyckas med det.Den 20 oktober var jag med på avslutningskonferens med Delegationen för jämställdhet i högskolan, vars syfte var att tacka för sig och ta in förslag till betänkandet som de ska lägga fram inom kort. Projektets bidrag var bland annat att föreslå en vårddelegation, för att kunna utreda varför så få killar väljer traditionellt kvinnliga yrken, medan tjejer väljer traditionellt manliga yrken i högre grad. Det är inte ofta det satsas på de utbildningar som inte klassas som statusutbildningar, och för att kunna förändra könsbundna utbildningsval och få fler att söka dessa utbildningar och, sist men inte minst, matcha en växande äldre population tror jag att det är viktigt att lägga fokus där. Den sista i raden av konferenser var Centrums för idrottsforsknings Fotbollskonferens på Bosön den 21 oktober. Jag var med andra dagen då det var ett mer samhälleligt fokus. Bland annat lyssnade jag på Karin Grahn från Göteborgs Universitet som höll föredrag om hur tjejer och killar framställs i undervisningsmaterial i tränarutbildningar, där killfotbollsspelaren framställs som norm och tjejfotbollssspelaren är undantag och inte sällan inom parentes.

I skilda idrottsvärldar

Jag läser och inspireras av Inger Eliassons avhandling "I skilda idrottsvärldar" där hon har tittat på flick- och pojkfotboll bland annat ur ett genusperspektiv. Hon har frågat flickor och pojkar hur de ser på sig själva och "det andra könets" fotbollspelande och prestation. Eliasson kommer fram till att båda grupperna har en snedvriden syn på skillnader mellan könen där båda grupperna har en övertro på killars prestation. Hon kommer också fram till (kanske inte som en blixt från klar himmel för alla?) att maskulinitet är norm inom fotbollen. En annan intressant del i avhandlingen behandlar synen på sammanslagning av flick- och pojklag. Både ledare och spelare är negativa till att testa att slå samman flick- och pojklagen medan föräldrarna var något mer positiva. Eliasson skriver bland annat att de unga flickspelarna påpekar att det handlar om att det är lättare att vara kompis med tjejer just för att de är tjejer och "som man själv". Intressant vore att slå samman lagen just för att komma ifrån föreställningen att en kille inte kan vara lik en själv som tjej. Jag tror att många skulle bli förvånade över hur lika vi är och att det kan skilja lika mycket på prestation, hårdhet och kompetens inom gruppen killar eller tjejer som mellan grupperna. Enligt Eliassons resultat är det en större paradox att vara flicka och fotbollsspelare än kille eftersom flickor premieras när de är snälla och justa, men förväntas ändå spela hårt på planen. Killar kan ha en något lättare roll eftersom fotbollens karaktär mer stämmer överens med den traditionella maskuliniteten, men förstås ställer till det för dem som inte passar in i den. Det här kan ses som ett tecken på hur mycket vi alla kämpar med att förhålla oss till de färdiga mallar som finns för vad som är okej att göra beroende på vilken könsroll vi förväntas (vilja) passa in i. För att inte tala om när vi inte känner att vi passar in i någon av dem! Könsförvirring på hög nivå.
Jag funderar över kopplingen mellan en könssegregerad idrottsvärld och könssegregerade utbildningar och yrkesval. Vad skulle det innebär för våra möjligheter i livet och tankar om andra människor om vi lät alla spela (eller utföra andra sporter) tillsammans i unga år? Sporten är förstås bara en arena men är fortfarande vår största folkrörelse och har inverkan på nästan alla familjers liv på något sätt. I Holland spelar flickor och pojkar fotboll tillsammans tills de nått en viss ålder, det vore intressant att titta mer på hur det påverkar deras syn på andra människor och grupperingar av dessa. Skulle det kunna vara så att kategorierna kan suddas ut lite, när laget är ett lag och alla får vara med där oberoende av hur ens kropp råkar se ut (att vi:et och dom:et inte blir lika tydligt längre, och det inte finns någon poäng med att definiera sig mot någon annan grupp)? Skulle det kunna innebära att även andra sfärer slutar vara kodade i strikt binärt kvinnligt och manligt?